[Branschinformation] Järnborttagning och vitgörande behandling av kaolin

Med sina speciella fysikaliska och kemiska egenskaper är kaolin en oumbärlig icke-metallisk mineralresurs inom keramik, papperstillverkning, gummi, plast, eldfasta material, petroleumraffinering och andra spetsteknologiska områden inom industri, jordbruk och nationellt försvar. Kaolins vithet är en viktig indikator på dess användningsvärde.

kvarts1

Faktorer som påverkar kaolins vithet

Kaolin är en typ av finkornig lera eller lerbergart som huvudsakligen består av kaolinitmineraler. Dess kemiska kristallformel är 2SiO2 · Al2O3 · 2H2O. En liten mängd icke-lermineraler är kvarts, fältspat, järnmineraler, titan, aluminiumhydroxid och oxider, organiskt material etc.

kvarts2

Kristallin struktur av kaolin

Beroende på kaolinens tillstånd och natur kan de föroreningar som orsakar minskningen av kaolinets vithet delas in i tre kategorier: organiskt kol; pigmentelement, såsom Fe, Ti, V, Cr, Cu, Mn, etc.; mörka mineraler, såsom biotit, klorit, etc. Generellt sett är innehållet av V, Cr, Cu, Mn och andra element i kaolin litet, vilket har liten effekt på vitheten. Mineralsammansättningen och innehållet av järn och titan är de viktigaste faktorerna som påverkar kaolinets vithet. Deras närvaro påverkar inte bara kaolinets naturliga vithet, utan även dess kalcinerade vithet. I synnerhet har närvaron av järnoxid en negativ inverkan på lerans färg och minskar dess ljusstyrka och brandmotstånd. Och även om mängden oxid, hydroxid och hydratiserad oxid av järnoxid är 0,4 %, är det tillräckligt för att ge lersedimentet en röd till gul färg. Dessa järnoxider och hydroxider kan vara hematit (röd), maghemit (rödbrun), goetit (brungul), limonit (orange), hydratiserad järnoxid (brunröd) etc. Man kan säga att avlägsnandet av järnföroreningar i kaolin spelar en oerhört viktig roll för en bättre användning av kaolin.

Förekomsttillstånd för järnelement

Järns förekomsttillstånd i kaolin är den viktigaste faktorn som avgör metoden för järnborttagning. Ett stort antal studier menar att kristallint järn i form av fina partiklar blandas i kaolin, medan amorft järn är belagt på ytan av kaolinpartiklar. För närvarande delas järnets förekomsttillstånd i kaolin in i två typer, både hemma och utomlands: den ena är i kaolinit och hjälpmineraler (såsom glimmer, titandioxid och illit), vilket kallas strukturjärn; den andra är i form av oberoende järnmineraler, kallade fritt järn (inklusive ytjärn, finkornigt kristallint järn och amorft järn).

QUARTZ4

Järnet som avlägsnas genom järnborttagning och vitgöring av kaolin är fritt järn, huvudsakligen innefattande magnetit, hematit, limonit, siderit, pyrit, ilmenit, jarosit och andra mineraler; Mest järn finns i form av högdispergerad kolloidal limonit, och en liten mängd i form av sfärisk, nålformig och oregelbunden goetit och hematit.

Järnborttagning och vitningsmetod för kaolin

Vattenseparation

Denna metod används huvudsakligen för att avlägsna detritala mineraler som kvarts, fältspat och glimmer, och grövre föroreningar som bergskräp, samt vissa järn- och titanmineraler. Föroreningsmineraler med liknande densitet och löslighet som kaolin kan inte avlägsnas, och vithetsförbättringen är relativt ouppenbar, vilket är lämpligt för anrikning och vitning av kaolinmalm av relativt hög kvalitet.

Magnetisk separation

Järnmineralföroreningar i kaolin är vanligtvis svagt magnetiska. För närvarande används huvudsakligen starkmagnetisk separationsmetod med hög gradient, eller så omvandlas de svagmagnetiska mineralerna till starkmagnetisk järnoxid efter rostning och avlägsnas sedan med vanlig magnetisk separationsmetod.

https://www.huatemagnets.com/whims-2-product/

Vertikal ringformad magnetisk separator med hög gradient

浆料

Höggradientmagnetisk separator för elektromagnetisk uppslamning

超导新闻1

Supraledande magnetisk separator vid låg temperatur

Flotationsmetod

Flotationsmetoden har tillämpats för att behandla kaolin från primära och sekundära fyndigheter. I flotationsprocessen separeras kaolinit- och glimmerpartiklar, och de renade produkterna är flera lämpliga råvaror av industriell kvalitet. Den selektiva flotationsseparationen av kaolinit och fältspat utförs vanligtvis i uppslamningen med kontrollerat pH.

Reduktionsmetod

Reduktionsmetoden går ut på att använda ett reduktionsmedel för att reducera järnföroreningarna (såsom hematit och limonit) i kaolins trevärda tillstånd till lösliga tvåvärda järnjoner, vilka avlägsnas genom filtrering och tvättning. Avlägsnandet av Fe3+-föroreningar från industriellt kaolin uppnås vanligtvis genom att kombinera fysikalisk teknik (magnetisk separation, selektiv flockning) och kemisk behandling under sura eller reducerande förhållanden.

Natriumhydrosulfit (Na₂S₂O₄), även känt som natriumhydrosulfit, är effektivt för att reducera och urlaka järn från kaolin och används för närvarande inom kaolinindustrin. Denna metod måste dock utföras under starka sura förhållanden (pH < 3), vilket resulterar i höga driftskostnader och miljöpåverkan. Dessutom är natriumhydrosulfits kemiska egenskaper instabila, vilket kräver speciella och dyra lagrings- och transportarrangemang.

Tioureadioxid: (NH2)2CSO2, TD) är ett starkt reduktionsmedel med fördelarna stark reduktionsförmåga, miljövänlighet, låg nedbrytningshastighet, säkerhet och låg kostnad för batchproduktion. Olösligt Fe3+ i kaolin kan reduceras till lösligt Fe2+ genom TD.

Därefter kan kaolins vithet ökas efter filtrering och tvättning. TD är mycket stabilt vid rumstemperatur och neutrala förhållanden. TD:s starka reduktionsförmåga kan endast erhållas under stark alkalinitet (pH>10) eller uppvärmning (T>70 °C), vilket resulterar i höga driftskostnader och svårigheter.

Oxidationsmetod

Oxidationsbehandlingen innefattar användning av ozon, väteperoxid, kaliumpermanganat och natriumhypoklorit för att avlägsna det adsorberade kollagret och förbättra vitheten. Kaolinet i den djupare delen under det tjockare överlagret är grått, och järnet i kaolinet är i reducerande tillstånd. Använd starka oxidationsmedel som ozon eller natriumhypoklorit för att oxidera olösligt FeS2 i pyrit till lösligt Fe2+, och tvätta sedan för att avlägsna Fe2+ från systemet.

Syraurlakningsmetod

Syraukningsmetoden går ut på att omvandla de olösliga järnföroreningarna i kaolin till lösliga ämnen i sura lösningar (saltsyra, svavelsyra, oxalsyra etc.), vilket möjliggör separation från kaolin. Jämfört med andra organiska syror anses oxalsyra vara den mest lovande på grund av dess syrastyrka, goda komplexbildningsegenskaper och höga reducerande förmåga. Med oxalsyra kan det lösta järnet fällas ut från urlakningslösningen i form av järn(II)oxalat och kan vidare bearbetas för att bilda ren hematit genom kalcinering. Oxalsyra kan erhållas billigt från andra industriella processer, och i bränningssteget av keramiktillverkning kommer eventuell kvarvarande oxalat i det behandlade materialet att sönderdelas till koldioxid. Många forskare har studerat resultaten av att lösa upp järnoxid med oxalsyra.

Högtemperaturkalcineringsmetod

Kalcinering är processen att producera kaolinprodukter av specialkvalitet. Beroende på behandlingstemperaturen produceras två olika kvaliteter av kalcinerad kaolin. Kalcinering i temperaturintervallet 650-700 ℃ avlägsnar den strukturella hydroxylgruppen, och den avgående vattenångan förbättrar kaolinets elasticitet och opacitet, vilket är en idealisk egenskap för pappersbestrykning. Dessutom kan man genom att värma kaolin vid 1000-1050 ℃ inte bara öka slipbarheten, utan också uppnå en vithet på 92-95 %.

Kloreringskalinering

Järn och titan avlägsnades från lermineraler, särskilt kaolin, genom klorering, och goda resultat erhölls. I klorering- och kalcineringsprocessen, vid hög temperatur (700 ℃ - 1000 ℃), har kaolinit genomgått dehydroxylering för att bilda metakaolinit, och vid högre temperatur bildas spinell- och mullitfaser. Dessa omvandlingar ökar hydrofobiciteten, hårdheten och storleken på partiklarna genom sintring. De mineraler som behandlas på detta sätt kan användas i många industrier, såsom papper, PVC, gummi, plast, lim, polering och tandkräm. Den högre hydrofobiciteten gör dessa mineraler mer kompatibla med organiska system.

Mikrobiologisk metod

Mikrobiell reningsteknik för mineraler är ett relativt nytt ämne inom mineralbearbetning, inklusive mikrobiell urlakningsteknik och mikrobiell flotationsteknik. Mikrobiell urlakningsteknik för mineraler är en extraktionsteknik som använder den djupa interaktionen mellan mikroorganismer och mineraler för att förstöra mineralernas kristallgitter och lösa upp de användbara komponenterna. Oxiderad pyrit och andra sulfidmalmer som finns i kaolin kan renas med mikrobiell extraktionsteknik. Vanligt förekommande mikroorganismer inkluderar Thiobacillus ferrooxidans och Fe-reducerande bakterier. Den mikrobiologiska metoden har låg kostnad och låg miljöförorening, vilket inte påverkar kaolins fysikaliska och kemiska egenskaper. Det är en ny renings- och vitgöringsmetod med utvecklingsmöjligheter för kaolinmineraler.

Sammanfattning

Järnborttagnings- och vitgöringsbehandlingen av kaolin behöver väljas med hänsyn till olika färgorsaker och olika tillämpningsmål, förbättra kaolinmineralens övergripande vithetsprestanda och ge dem ett högt användningsvärde och ekonomiskt värde. Den framtida utvecklingstrenden bör vara att kombinera egenskaperna hos kemiska metoder, fysikaliska metoder och mikrobiologiska metoder på ett organiskt sätt, för att fullt ut utnyttja deras fördelar och begränsa deras nackdelar och brister, för att uppnå en bättre vitgöringseffekt. Samtidigt är det också nödvändigt att ytterligare studera den nya mekanismen för olika metoder för borttagning av föroreningar och förbättra processen för att få järnborttagning och vitgöring av kaolin att utvecklas i riktning mot grönt, effektivt och koldioxidsnålt.


Publiceringstid: 2 mars 2023